alolvovans

Jahapp...

Jag ska berätta lite om vad som hände efter det att jag kände tecken på astma.

Jo, igårkväll mådde jag riktigt dåligt. Det pep i luftrören när jag andades och allt kändes jättejobbigt. Jag ville bara bort! Hade ingen lust alls att helt plötsligt få andningssvårigheter. :( Efter att pappa hade lyssnat på när jag andades så fick jag bekräftat att det var förkyldningsastma. Både pappa och lillebror har svår astma, så det var enkelt att veta. 

 

Jag och doktorer har en konstig relation. Jag tycker att det är jättebra att Sverige har den här sjukvårdsmöjligheten men samtidigt så hatar jag sjukhus och doktorer, och igentligen allt annat skit som har med det att göra. Till och med tandläkaren tål jag inte. Usch, nej! Hemskt... 

Efter att ha bollat idén med mamma om att ringa in angående det här med astman ett tag så ringde mamma till slut. Även om jag var lite motvillig. (fast igentligen så ville jag nog ha hjälp, då det kändes väldigt obehagligt att ha astma för allra första gången) Mamma pratade och berättade att någon vecka efter nyår hade jag haft influensa och att jag nu har andningssvårigheter osv... De sa att de inte hade tid ikväll - allt var fullbokat. Men de hade möjligheten att boka upp oss på första lediga tid dagen därpå (med andra ord idag) klockan halv nio på morgonen. (hemskt tidigt, fast det gör inte så mycket eftersom jag ändå inte får någon sömn på nätterna :/) Jaja. De sa också att om det verkligen behövdes så kunde jag ju låna lillebrors bricanyl. En astma medicin som man använder genom att först vrida på en liten ring - som för att ladda den, och sedan andas ut djuuupt. När man har helt slut på luft och typ håller på att kvävas så ska man andas in i bricanylen med ett stort och kraftigt andetag, och sedan hålla andan - så länge man kan. Man andas sen ut lite väsande, och så var det klart. 

 

Jag lånade E's bricanyl tre eller fyra gånger, om jag inte missminner mig. Det blev bättre ett par minuter, men sen behövde jag anstränga mig igen. Det slutade med att jag drog på mig en OnePiece, en jacka och en vanlig mössa och så gick jag och pappa två Lilla Varvet. (det är en liten prommenadsträcka som vi i familjen kallat Lilla Varvet så länge jag kan minnas) Det kändes skönt just då, men blev ansträngt så fort jag kom innanför dörren. Suck... Hopplöst! Totalt hopplöst! 

 

Det var svårt att sova den kvällen, och precis som föregående natt så blev det en riktigt jobbig natt med många vakna timmar. 

 

Idag:

Jaa, mamma kom in till mitt rum och sa att det typ bara var ca. en timme tills jag skulle till Löwenströmska Sjukhuset. Det var bara snällt att lyda. Tyvärr... :/ Fast hjälp kan ju vara bra förståss... Äh! Jag kommer nog aldrig förstå mig på min relation till sjukhus!! Jag klädde mig ovanligt fort och sen tassade jag trött ner för trappen i riktning mot frukostbordet. Jag orkade bara äta en halv smörgås med en Lördagskorv på. Jag drack nästan en hel Actimell, vilket inte  är mycket. Jag och mammis åkte till sjukhuset, pappa till jobbet och E fick vara ensam hemma. (vilket får mig att tänka på Ensam Hemma filmerna :P) 

 

På sjukhuset så fick man som vanligt sätta sig i väntrummet och ha tråkigt. Kolla lite på de roliga fiskarna. Efter vad som kändes en evighet kom en äldre kvinna, som tydligen hette Kerstin, fram i dörrhålet och ropade "Alva Lindebrg". Suck... Då var det bara att snällt lunka efter då då. Hon sa att hon bara skulle göra lite förberedelser inför besöket med doktorn jag skulle träffa. Som förresten heter Ivan. Hon tog ett stick i mitt finger och sög upp lite blod. Usch! Hatar blod... Se henne pressa ut det ur mitt finger. Blä! Hon frågade hur mycket jag vägde och jag svarade att jag faktiskt inte visste. Sen ledde Kerstin mig och mamma till ett litet, fult, och instängt sjukhusrum. Massa äckliga, vidriga sjukhussaker därinne. Där skulle vi vänta på Ivan. "Han kommer snart". Det var nog en av världens största lögner. Medan vi väntade han vi studera rummet, småprata, ta en toa paus, och jag han få panik och hinna smida planer om hur man skulle rymma därifrån. Det här var vad jag kom på:

Antingen öppnar man ena fönstret, går armgång på lampan som hängde ut, svinga sig, hoppa till en blå kontainer och därifrån lugnt klättra ner och gå mot bilen. Eller:

Öppna dörren och sprina utav bara helvete!!!

Ingen av planerna gick i verket, tyvärr. Jag han också jämföra sjukhuset med skolan. Stick i fingret = Ida som alltid sticker sig på nålar på syslöjden. Papperskorgarna = Exakt sånna vi har på våran skola! Klistermärket som satt på klockan som sölade sig fram = Sånna som Millan (skolsköterskan) har Tihi! 

Jag var faktiskt väldigt nervös. Det är väl inget fel med det, eller? :3 

Efter trettiofem minuter så kom äntligen doktor Ivan! 

Han skakade hand med både mig och mamma. Sen drog jag upp min tröja i bak och han fick lyssna när jag andades stora, djupa, kraftiga andetag. Han sa att det inte lät sådär jättebra direkt. Rossligt är nog det rätta ordet. Sen gick han ut, efter femton minuter kom Kerstin med någon sånhär gasmask grejsimojs med medicin i. Hon kopplade in den i ett sorts uttag i väggen och sa åt mig att hålla den rakt eftersom det var medicin i den och så. I två minuter fick jag andas i den. Felt weird... :O Sen, efter åter igen femton minuter, kom Kerstin tillbaka. Vid det laget kändes det som om vi var goda vänner då vi redan träffats tre hela gånger! :D Jag fick andas i samma andningsmask på samma sätt igen. Sen sa hon att doktorn skulle komma efter femton minuter. Såklart... O.o När Ivan kom lyssnade han återigen på min andning och sa att det lät mycket bättre. Han sa också att han skulle skriva ut lite mollipect (hur det nu stavas) till mig, och att det funkade ungefär som en helt vanlig bricanyl. Jag fick ingen speciell bricanyl eller så och vi var redo att åka hem. 

 

På vägen ut såg vi Emilia sitta i väntrummet med sin mamma och foten på ett bord. Vi frågade varandra vad som hänt, och jag berättade om förskyldningen och hon berättade att hon hade fastnat med foten i en såndär entré snurra. Hur lyckas man!? Seriously! Hon gör alltid illa sig! Nu tror ni kanske att jag överdriver, men det är typ minst en gång per vecka eller nåt! Huh... She's weird. -.-' 

Sen kunde jag och mamma äntligen komma hem. Jag var skittrött! 

Herre gud, en lång dag.

 

.

.

.

.

.

THEN YOU ARE MY HERO!!